Lösdrivande hundar, slitna husfasader intill putsade, en pappa gräver i en soptunna medan hans pyjamasklädda femåring står bredvid med glansiga ögon. Elkablarna är trassligt virade på stolparna och ivriga taxichaufförer pockar på uppmärksamhet. Svetten skvalar nedför benen när jag skyndar på stegen för att hinna med tåget bort från huvudstaden Bukarest.

Trots EU-medlemskap och ett land som rest sig från diktaturens järngrepp verkar historien fortfarande smärtsamt närvarande. En av världens största byggnader, det rumänska parlamentet, lät uppföras av den tidigare kommunistledaren Nicolae Ceasusecu i mitten av 80-talet. Hans egen existens är dock utraderad jämte tidigare dokumenterade ledare. Något som den kvinnliga guiden oförstående skakar på huvudet åt.

Sibiu, som beskrivs som en av Transsylvaniens pärlor i guideböckerna, är mitt första resmål.  Där har husen ögon, arkitektiskt utformade i fasaderna. Tåget snirklar sig fram. På perrongerna kommer unga pojkar och kränger virkade korgar med färska hallon som smälter i munnen. När bergsridåer och vajande solrosfält tornar upp sig i landskapet är semesternjutning det enda som får rum i kupén.

Ocna saltsjöar

Gassande sol verkar inte tilltala fetlagda turister. Stället kryllar av lersmörjda bleka kroppar. Rena hälsokuren sägs det. Vada ut i ljummet vattnet, gräva med fötterna i den lena och kalla leran och ovanför ytan fånga upp i händerna. Bara fötter bränns på bryggan och det salta vattnet sticker i ögonen. Man kan flyta som i Döda havet. Om några månader kommer saltvattensjöarna på landsbygden utanför Sibiu vara en exklusiv och kostsamt spaanläggning. 

 

Nu omges den av grävskopor och sandhögar och är tillgänglig för alla.

Mörkret sveper in och snart är det bara jag och mitt nyvunna sällskap kvar vid den enda öppna serveringen. Den rumänska maten är flottig och består av alldeles för mycket kött för att passa mig som vegetarian. Ganska snart har jag lärt mig hur pommes frites och dressingdränkt sallad smakar. I gengäld är allt billigt, ölen kostar runt 18 kronor och genomgående är priserna ungefär en tredjedel av de svenska. Traktens vin flödar, unga rumäner ger fuktiga blickar och en frågar rakt ut om jag vill ligga med honom. Den dova tystnaden bryts av inhemsk musik som strömmar ur billiga högtalare och medan månen speglar sig i de blanka sjöarna får jag lära mig dansa traditionell folkdans, hora, under den sommarvarma stjärnhimlen.

Fagarasbergen

En stukad tå försenar mina steg upp längs bergskammen och dimman ligger tät. Den rena bergsluften smakar gott i lungorna. De flesta jag möter har rejäla vandrarkängor och ryggsäckar med tält. Bergskedjan Karpaterna visar sig vara populär. Enligt sägnen är detta Draculas näste, men ingen blodsugande gammal greve syns till. Jag ser nämligen ingenting. När åskvädret bryter ut och dundrar mellan topparna tackar jag min lyckliga stjärna att jag valde att bo på hotell. Den snorkiga personalen står jag ut med.

Dagen därpå har det lättat. Jag följer en flod ned i en grönskande dal och tvinga fästa blicken på mina fötter för att inte ramla på stenbumlingar. Ett möte med några bergsbönder slungar mig tillbaka flera decennier i tiden. Iklädda vad som verkar vara traditionsenliga dräkter och vandringsstavar vallar de får. 

 

Jag halkar på fårbajs och min vänstra hand blir alldeles brun. Hästar, åsnor, får, grisar och hundar som aldrig slutar skälla bor i böndernas tillfälliga sommarbostad. Det liknar mer ett fallfärdigt ruckel. Ett alldeles ljuvligt åsneföl tar sina första skuttande steg runt sin mamma.

Mamaia

Längs Svarta havets kustband duggar turistbyarna tätt, Mamaia är bara en av dessa. Hotellen avlöser varandra, liksom stringbikinis och sötsliskig kokosdoft på den kilometerlånga stranden, smockad med rödskinnade semesterfirare. Gapiga försäljare, hetsiga åkattraktioner och nattklubbar som pumpar ut techno. I det mörka vattnet som är för varmt för att svalka flyter det plastpåsar. Där den mjuka stranden tar slut i horisonten ligger en fabrik som spyr ut rök i havet. Jag hittar en billig solstol att sjunka ned i.

Fängslade små barnhemsbarn från tiden med ledaren Ceaușescu är en bild som präglat min uppfattning om Rumänien, men de flesta verkar betydligt mer välmående. Mer välutbildade och moderna än jag föreställt mig. Samtidigt är den typiska öststatskänslan ständigt närvarande. Det slitna som hugger det nya i ryggen, ärrade husfasader och järnstängsel. Sexshopparna. Mångas tänder vittnar också om att välfärden inte helt är uppnådd.  Men vänliga leenden och viljan att hjälpa till möter jag överallt även om språkkrockar sätter vissa käppar i hjulet, och jag lämnar landet med en känsla av att där finns mer att uppleva. Jag missade zigenardansen. Ostbollarna med sylt jag tipsats om hann jag aldrig smaka. Och jakten efter Dracula tog jag heller aldrig upp, även om det bland vissa verkar som att myten lever betydligt starkare utanför än i Rumänien.                                                                                                 
                                                                                             Juli 2010