Han kallas Alam och fyller snart 50 år. Han är normallång, har en mage som putar och bär alltid omkring på en svart portfölj, som innehåller rapporterna om hans fall. Grå strån i hans annars svarta hår vittnar om att han inte längre är en ungdom. Han bär glasögon som organisationen Asylkommittén betalat och hans uppsyn är försiktig och blygsam. När han går vaggar han, som att han haltar en aning.

Alam kommer från Bangladesh och saknar giltiga dokument att få stanna i Sverige. Han är en så kallad illegal flykting, en papperslös.

– Nu är du fri, sade mannen som kallades Islam och hade hjälpt Alam att fly.
Det var i maj 2001, på Arlanda flygplats. Två byxor, två tröjor och ett kjoltygstycke i olika färger, en så kallad lungi, var allt som fick plats i den svarta väskan. Alams fru och tre barn var kvar i Bangladesh.

Vid ett tillfälle plockar han fram ett fotografi av sin fru, en ung kvinna med allvarsam blick . Det är från tiden innan han flydde. Men från livet hemifrån är hans minnen inte enbart ljusa.

– Jag hissades upp mot takfläkten och de drog undan stolen. De slog mig med batonger. Sedan hällde de varmt vatten i näsborrarna och brände mig med cigaretter.
Han gestikulerar och sträcker armarna korsade upp mot taket som för att visa hur händerna snördes samman. Han låter forcerad när han pratar. Vissa övergrepp som fängelsevakterna utsatte honom för var så grova att han inte vill tala om det.
– Varje gång jag pratar om det känner jag att jag inte kan leva. Jag tänker att jag bara ska försvinna från världen.

Läs hela reportaget om Alam